Rat Park gick aldrig att upprepa. Råttor väljer ändå sällskap framför heroin.

Rat Park, det kända beviset för att beroende är ensamhet, gick aldrig att upprepa. En studie från 2018 fann något stabilare: råttor väljer sällskap.

I slutet av 1970-talet, vid Simon Fraser University utanför Vancouver, byggde Bruce Alexander och tre kolleger ett bättre liv åt sina råttor. I stället för den vanliga lilla metallburen fick de en inhägnad med ungefär tvåhundra gånger så stor golvyta, med bollar och löphjul, plats att para sig och sexton till tjugo andra råttor. Sedan erbjöd forskarna råttorna morfin upplöst i sockervatten och jämförde hur mycket de drack med råttor som bodde ensamma i vanliga burar.

Artikeln som kom ut 1981 i Pharmacology Biochemistry and Behavior är kort och försiktig. Råttor som bodde i kolonin när de testades drack mindre av morfinlösningen än isolerade råttor, och inte mindre av de söta kontrolldryckerna. Råttor i kolonin som hade vuxit upp i isolering drack något mer än de som vuxit upp i parken, men den skillnaden var statistiskt tydlig bara vid den svagaste morfinkoncentrationen. Författarnas egen förklaring var blygsam: morfinet stör det komplicerade sociala liv en råtta har i en koloni, så kolonirråttorna undviker det.

Trettiofyra år senare hade det blygsamma resultatet blivit en slogan. I ett TED-föredrag 2015 sammanfattade journalisten Johann Hari läxan i två meningar: ”The opposite of addiction is not sobriety. The opposite of addiction is connection.” Motsatsen till beroende är inte nykterhet, utan kontakt med andra. En animerad film som YouTube-kanalen Kurzgesagt gjorde tillsammans med Hari samma år blev en av kanalens populäraste vid den tiden. Tanken är lockande för en sajt som den här. Om beroende mest handlar om ensamhet, då är goda grannar en sorts medicin.

Därför är det värt att veta vad som hände när någon försökte göra om experimentet.

Upprepningen som gick åt fel håll

Bruce Petrie, en tidigare student till Alexander, gjorde om boendeexperimentet två gånger och publicerade resultaten i Psychological Reports 1996. Hans rubrik är hela fyndet: ”Environment is not the most important variable in determining oral morphine consumption in Wistar rats.” Med hans ord ”kunde det tidigare resultatet inte upprepas”, eftersom de isolerade råttorna den här gången drack mindre. Petrie misstänkte att det var råttorna själva som hade förändrats. Leverantören hade byggt om sin avelskoloni under tiden, och han trodde att en genetisk skillnad kunde ha smugit sig in.

Ett annat lag, Michael Bozarth, A. Murray och Roy Wise vid Concordia University i Montreal, hade 1989 prövat en närliggande fråga med råttor som tryckte på en spak för heroin eller kokain direkt i blodet. Isolerade råttor lärde sig ta heroin lite tidigare, men vecka fem tog båda grupperna ungefär lika mycket. Med kokain fanns ingen skillnad alls. Deras slutsats var att isolering ”kan påverka” heroinbruket men inte behövs för att drogerna ska kännas belönande.

Läs originalen med dagens ögon så hopar sig problemen. Grupperna var små. Morfin är beskt, så när råttorna dricker det i sockervatten mäts smaken lika mycket som suget. Konsumtionen mättes på olika sätt i burarna och i parken. År 2019 tog Kurzgesagt bort sin film om beroende, med motiveringen att den inte höll kanalens nuvarande standard. Och 2020 skrev Shaun Khoo, som gick igenom hela historien i Journal for Reproducibility in Neuroscience, rakt ut att Rat Park-studierna ”inte har upprepats direkt med framgång”.

Där skulle en avslöjande artikel sluta. Den här gör inte det.

Råttorna som fick välja

Khoos genomgång har en andra halva. En lång rad studier från samma tid och senare har funnit att social och fysisk berikning gör råttor och möss mindre dragna till droger. Det finns också studier som inte fann någon sådan effekt, och gener, kön, ålder och själva drogen visar sig alla spela roll. Hans dom är att Rat Park inte upprepades, men att idén bakom gjorde det: ”konceptuell men inte direkt replikering”.

Det starkaste beviset av det slaget kom 2018 från Marco Venniro, Yavin Shaham och kolleger vid amerikanska National Institute on Drug Abuse, publicerat i Nature Neuroscience. De gjorde något Rat Park aldrig gjorde: de lät råttorna välja. I en kammare kunde en råtta trycka på en spak för en dos heroin eller metamfetamin, och på en annan spak för att öppna en skjutdörr och vara en minut med en annan råtta. I studien fanns 222 råttor som valde, hanar och honor.

Råttorna valde sällskap. Det gällde oavsett drog och dos, efter olika träningsscheman, och även när de hade fått höga poäng på ett mått på beroende byggt på de diagnoskriterier som används för människor. Råttor som slutade ta metamfetamin för att de föredrog den sociala spaken visade också mindre av det sug som annars växer under avhållsamheten.

Det fanns en gräns, och forskarna redovisade den. När den sociala belöningen kom först efter en lång fördröjning, eller när tryck på den spaken gav en elstöt i fötterna, gick råttorna tillbaka till drogen. Sällskapet fungerade när det fanns nu och inte kostade något.

Det som står kvar

Det som står kvar är mindre än sloganen och ändå värt mycket. En ensam bur gör droger mer lockande för en råtta, ibland, beroende på råtta. En vän bakom en dörr som öppnas direkt är, för de flesta råttor för det mesta, värd mer än heroin. Det är det andra fyndet som forskarna själva vände mot människor. De skrev att det stöder en bredare användning av sociala behandlingar mot beroende, bland annat community reinforcement approach, där livet utanför drogen medvetet görs mer givande.

Ingen har visat att ensamhet orsakar beroende hos människor så som TED-versionen säger. Forskningen pekar mot något mer praktiskt. Hjälp som finns nära och går snabbt att nå kan betyda mer än hjälp som är utmärkt och långt borta, och en människa som håller på att glida iväg är lättare att nå genom någon hon redan känner.

Ungefär det kan ett grannskap erbjuda. Inte ett botemedel. En dörr som öppnas när någon knackar. Vi har tidigare skrivit om ett annat berömt tal i samhällsvetenskapen, Dunbars tal kom tillbaka som allt mellan 2 och 520, och det gick på ett liknande sätt: det prydliga talet föll isär, och kvar blev ett långsammare och mer användbart råd om att titta på den grupp man faktiskt har.

Källor

• B. K. Alexander, B. L. Beyerstein, P. F. Hadaway, R. B. Coambs, "Effect of early and later colony housing on oral ingestion of morphine in rats", Pharmacology Biochemistry and Behavior 15(4), 571–576, 1981 — https://doi.org/10.1016/0091-3057(81)90211-2
• B. F. Petrie, "Environment is not the most important variable in determining oral morphine consumption in Wistar rats", Psychological Reports 78(2), 391–400, 1996 — https://doi.org/10.2466/pr0.1996.78.2.391
• M. A. Bozarth, A. Murray, R. A. Wise, "Influence of housing conditions on the acquisition of intravenous heroin and cocaine self-administration in rats", Pharmacology Biochemistry and Behavior 33(4), 903–907, 1989 — https://doi.org/10.1016/0091-3057(89)90490-5
• S. Y.-S. Khoo, "Have we reproduced Rat Park? Conceptual but not direct replication of the protective effects of social and environmental enrichment in addiction", Journal for Reproducibility in Neuroscience 1, 2020 — https://doi.org/10.31885/jrn.1.2020.1318
• M. Venniro m.fl., "Volitional social interaction prevents drug addiction in rat models", Nature Neuroscience 21, 1520–1529, 2018 — https://doi.org/10.1038/s41593-018-0246-6
• J. Hari, "Everything you think you know about addiction is wrong", TED-föredrag, 2015 — https://www.ted.com/talks/johann_hari_everything_you_think_you_know_about_addiction_is_wrong
• Kurzgesagt, "Can You Trust Kurzgesagt Videos?", 2019 — https://www.youtube.com/watch?v=JtUAAXe_0VI
• S. H. Gage, H. R. Sumnall, "Rat Park: How a rat paradise changed the narrative of addiction", Addiction, 2018 — https://doi.org/10.1111/add.14481