Betalt för blod: Titmuss hade halvt rätt

I Sverige nästan halverades antalet kvinnliga blodgivare av betalning. I USA steg donationerna av en t-shirt. Båda stämmer — skillnaden är poängen.

Richard Titmuss gav ut The Gift Relationship 1970 med ett påstående som irriterade nationalekonomer i fyrtio år framåt. Betala folk för att ge blod, menade han, och du får mindre blod, inte mer. Pengarna läggs inte till motivet. De ersätter det.

Ekonomerna hade svårt att svälja det, eftersom det bryter mot det mest grundläggande de tror på: höj priset, få mer utbud. I decennier förblev argumentet ett argument, för ingen hade gjort experimentet.

Sedan gjorde två svenska ekonomer det.

Vad Göteborg visade

Mellström och Johannesson satte upp tre grupper. Den första fick helt enkelt erbjudandet att bli blodgivare. Den andra fick samma erbjudande plus 50 kronor. Den tredje fick de 50 kronorna med en vändning — de kunde behålla dem eller skänka dem vidare.

Bland männen betedde sig de tre grupperna ungefär likadant. Pengarna varken hjälpte eller stjälpte på ett sätt som gick att mäta.

Bland kvinnorna föll utbudet av givare med nästan hälften när betalningen kom in i bilden. Undanträngningen var inte tunt utspridd över alla — den var koncentrerad.

Det är resultatet alla upprepar, och det fick Titmuss att framstå som förutseende. Men den tredje gruppen är den intressanta delen, och nästan ingen citerar den. Att låta folk skänka pengarna vidare i stället för att stoppa dem i fickan raderade undanträngningseffekten helt. Samma pengar. Samma belopp. Skadan kom av vad det hade betytt att ta emot dem, inte av att betalningen fanns.

Sedan fick amerikanerna ett annat svar

Lacetera, Macis och Slonim gick på samma fråga med amerikanska data — fjortontusen blodgivningskampanjer, en halv miljon donationer, plus ett eget fältexperiment. Erbjud en t-shirt, en jacka, en kupong, ett presentkort, och donationerna vid den kampanjen steg med femton till tjugo procent. Mer belöning, mer blod, precis som läroboken säger.

Två noggranna fältexperiment, två motsatta resultat. Här brukar de flesta artiklar konstatera att forskningen är oenig och sluta.

Jag tycker inte att den är oenig. Jag tror att de två studierna mäter olika saker och att båda har rätt.

En t-shirt är inte kontanter. Den kommer inramad som ett tack, och ett tack motsäger inte skälet till att du kom. Femtio kronor i handen på en svensk mottagning läses som ett pris, och ett pris bjuder in dig att fråga om saken är värd att göra för det priset. När du väl ställer den frågan är svaret ofta nej. En timme av din tid är värd mer än sjuttio kronor, och nu har du sagt det högt för dig själv.

Vad belöningsstudierna inte visar

Den amerikanska forskningen hittade något som brukar falla bort i sammanfattningarna. Kampanjer som erbjöd belöningar drog givare från närliggande kampanjer som inte gjorde det. Folk flyttade var och när de gav i stället för att ge mer totalt, och effekten höll inte i sig. En lokal uppgång i donationer är inte samma sak som mer blod i landet.

Det svenska resultatet har sina egna begränsningar. Det mätte att folk anmälde sig som givare, inte år av att faktiskt dyka upp, och det gjordes i en stad. Ta skillnaden mellan män och kvinnor med en rejäl nypa salt: den är den mest citerade delen och den minst replikerade, vilket brukar vara ordningen mellan de två sakerna.

Det som håller från båda är smalare än någon av rubrikerna. Hur du erbjuder en belöning spelar större roll än om du erbjuder någon.

Varför det här skaver för alla som bygger för frivilliga

Varje plattform som vill få folk att göra något gott sträcker sig förr eller senare efter poäng, märken, streaks, värvningsbonusar. Instinkten säger att en liten belöning inte kan skada, och om den inte hjälper är inget förlorat.

Göteborgsresultatet säger att något kan gå förlorat. Mekanismen är inte mystisk: i samma stund som en belöning får någon att fråga "är det här värt min tid för den summan" har en gåva blivit en transaktion, och gåvor överlever inte den omvandlingen. Ingen väger om det är värt sin timpenning att hjälpa grannen bära en soffa. Erbjud fyrtio kronor för det och plötsligt kanske de gör det.

Det finns en variant som fungerar, och Göteborg hittade den mer eller mindre av misstag. Välgörenhetsarmen behöll erkännandet och slängde prislappen.

Vi bygger en karta över goda gärningar, så det här är ingen neutral iakttagelse för oss — det är argumentet för varför det man förtjänar här är synlighet snarare än en utbetalning. Det kan vara fel. Men det enda experiment som faktiskt har testat saken pekar åt det hållet.

Källor: Mellström, C. & Johannesson, M., "Crowding Out in Blood Donation: Was Titmuss Right?", Journal of the European Economic Association, vol. 6, nr 4 (2008). Lacetera, N., Macis, M. & Slonim, R., arbete om incitament och blodgivning publicerat i American Economic Journal: Economic Policy; siffran 15–20 procent och undanträngningen mellan kampanjer enligt University of Toronto Mississauga. Titmuss, R., The Gift Relationship (1970; nyutgåva LSE Books 1997). Kontrollerat 28 augusti 2026.