Nio gånger av tio kliver någon fram

De 38 vittnena till mordet på Kitty Genovese fanns aldrig. Sedan visade 219 övervakningsfilmer från tre städer hur ofta någon faktiskt ingriper.

Bystandereffekten är förmodligen den mest framgångsrika idé psykologin någonsin exporterat till allmänheten. Folk som aldrig läst en psykologikurs kan ändå formulera den: ju fler som ser på, desto mindre sannolikt att någon hjälper till. Den har en ursprungshistoria och ett namn, plus sextio år av läroböcker.

Ursprungshistorian var det som sprack först.

I mars 1964 rapporterade New York Times att trettioåtta respektabla, laglydiga medborgare i Queens såg en mördare förfölja och knivhugga Kitty Genovese under en halvtimme, och att inte en enda av dem ringde polisen medan det pågick. Artikeln startade ett helt forskningsfält. Den var också, visade det sig, fel. År 2007 gick Rachel Manning, Mark Levine och Alan Collins tillbaka till arkivmaterialet och publicerade vad de hittade i American Psychologist. Inga belägg för trettioåtta vittnen. Inga för att de som faktiskt var där såg mordet, eller att de förhöll sig passiva. Två av författarna är socialpsykologer verksamma i just det fält historien byggde.

Deras ord för vad fallet blev är "liknelse" — en berättelse som spreds för att den lärde ut något folk redan ville tro om städer och främlingar.

Sedan tittade någon på banden

Att korrigera en ursprungsmyt säger ingenting om vad som faktiskt händer på en gata. För det krävs verkliga händelser, och fram till nyligen fanns inget sätt att se tillräckligt många av dem. Laboratorieförsök kunde berätta vad en student gör när rök kommer ur en ventil i en universitetsbyggnad. De kunde inte berätta vad som händer utanför en nattklubb klockan ett.

Sedan hamnade övervakningskameror överallt. År 2020 publicerade ett forskarlag lett av Richard Philpot en studie i American Psychologist som utgick från dem: 219 inspelningar av verkliga aggressiva händelser — gräl som eskalerar, knuffar, slagsmål — från offentliga platser i Amsterdam, Lancaster och Kapstaden. Varje klipp kodades för om någon ingrep.

I ungefär 91 procent av händelserna gjorde minst en förbipasserande något. Inte ringde efteråt. Gjorde något medan det pågick: gestikulerade, gick emellan, höll tillbaka den aggressiva parten, tröstade eller ledde bort offret. Genomsnittligt antal personer som ingrep per händelse var 3,76.

De tre städerna skiljer sig enormt i hur trygga allmänheten upplever dem. Kapstaden och Lancaster är inte jämförbara platser efter något vanligt mått. Andelen ingripanden blev ändå ungefär densamma.

Riktningen som överraskar

I det här materialet gällde att ju fler som var närvarande, desto oftare gjorde någon något. Det går tvärtemot vad de flesta minns från läroboken.

Strikt taget är det inget motbevis mot det klassiska laboratorieresultatet. Laborationerna mätte sannolikheten att en enskild individ hjälper, och den sjunker faktiskt när gruppen växer — ansvaret sprids ut och alla väntar på att se vad de andra gör. Philpots grupp mätte något annat: sannolikheten att minst en person i folkmassan agerar. De två kan röra sig åt olika håll, och tydligen gör de det: dina egna odds att vara den som kliver fram sjunker i en folkmassa, medan oddsen att någon hjälper dig stiger.

Den populära versionen slog ihop båda till en enda mening, och meningen var fel på precis det sätt som spelar störst roll för den som ligger ner.

Vad studien inte visar

Övervakningsfilm är inget slumpmässigt urval av mänskligt elände. Kameror riktas mot livliga offentliga platser, oftast välbelysta, ofta stadskärnor på natten. En händelse som inträffar där en kamera pekar är per definition en händelse med publik. Ingenting här säger något om ett trapphus, en lägenhet eller en tyst väg klockan fyra på morgonen — och det är där ett offer bäst behöver svaret.

De 219 händelserna var dessutom, genom urvalet, synliga konflikter. Aggression som håller sig tyst, tvång, den långsamma sortens skada — inget av det kodas av någon som sitter och letar efter knuffar på en skärm.

Och det här är film, inte experiment. Fler närvarande följdes åt med fler ingripanden; ingen ställde ut extra människor i ett gathörn för att se vad som hände. Sambandet är verkligt och pekar åt det uppmuntrande hållet, men det är ett samband.

Det som håller vid granskning är alltså smalare än rubriken. När en konflikt blir synligt aggressiv på en livlig offentlig plats, i tre städer på två kontinenter, kliver nästan alltid någon fram, och en större folkmassa följdes åt med mer hjälp snarare än mindre. Det är ett verkligt resultat om en verklig och vanlig situation; det starkare påståendet — att ingen någonsin lämnas ensam — får inget stöd av det.

Varför tron spelar större roll än basfrekvensen

Vi har tidigare skrivit om att människor säger ja ungefär dubbelt så ofta som den som frågar räknar med. Bystanderhistorien är samma misstag med högre insats. Folk underskattar främlingars vilja att hjälpa, och underskattningen är inte gratis — den ändrar vad de gör.

Den som tror att ingen kommer hjälpa är långsammare med att ropa, långsammare med att be, långsammare med att göra det som händer till andras angelägenhet. Den tvekan är verkligt beteende orsakat av en falsk föreställning, och föreställningen lärdes ut i god tro av lärare som läste ur läroböcker som läste ur en tidningsartikel från 1964 vars påståenden ingen stämde av mot arkivet förrän 2007.

Nittioen procent är inte alla. Någon som läser det här kommer att vara undantaget, och ingen statistik hjälper den personen. Men siffran ligger betydligt närmare sanningen än trettioåtta personer som tittar ut genom fönstren och inte gör någonting — något som det, när någon till slut gick och kollade, inte fanns några belägg för alls.

Källor. Manning, R., Levine, M., & Collins, A. (2007). The Kitty Genovese murder and the social psychology of helping: The parable of the 38 witnesses. American Psychologist, 62(6), 555–562. Philpot, R., Liebst, L. S., Levine, M., Bernasco, W., & Lindegaard, M. R. (2020). Would I be helped? Cross-national CCTV footage shows that intervention is the norm in public conflicts. American Psychologist, 75(1), 66–75.