Ranchägarna på Great Plains bränner nu varandras betesmarker. Elden är det enkla

På Great Plains bildar grannar föreningar för kontrollerad bränning och bemannar varandras bränder för att hålla tillbaka enen. En enkät från 2012 om 1 094 bränningar fann inga dödsfall och 1,5 procent rymningar; i mars 2026 hjälpte deras gamla bränningar till att stoppa Cottonwood-branden i Nebraska.

Seth Coffey är brandekolog och bränningsledare, och de flesta dagar under bränningssäsongen är han dessutom någons granne med en droppbrännare i handen. Familjens ranch, Double C Cattle Company, omfattar ungefär 30 000 sammanhängande acres i Arbuckle Mountains i södra Oklahoma. När en del av den gick över till familjen Coffey 2010 täckte träden på många ställen omkring 60 procent av marken. I dag är den delen nere i 17 procent. Ett år omfattade de bränningar de organiserar kring ranchen omkring 22 000 acres. Pappa Chuck sammanfattar ranchens filosofi med fyra ord: ”Gräset först, korna sen.”

Träden det handlar om är virginsk en, som där kallas eastern redcedar, och på de södra och centrala prärierna är den mindre en art än en långsam översvämning. Under större delen av förra seklet släckte människor varje brand de såg, och enarna, som elden förr höll kvar nere vid bäckarna, vandrade ut i gräset. De växer fort, de dricker vatten som annars hade nått bäckar och grundvatten, under dem växer knappt något och korna äter dem inte. När en präriebrand når dem brinner de hett och kastar gnistor.

De flesta reportage om ämnet slutar vid elden. Men kontrollerad bränning är gammalt. Slättens urfolk gjorde det, och i Flint Hills i Kansas slutade ranchägarna egentligen aldrig; där bränns ungefär 2,5 miljoner acres varje år. Det som är värt att skriva om är vad familjen Coffey är en del av: Arbuckle Rangeland Restoration Association, där Seth och hans bror Aaron sitter i styrelsen. Det är en förening för kontrollerad bränning, och det intressanta i det ordet är ”förening”.

Ladresning, fast med eld

Problemet en bränningsförening löser är arbetskraft. En ensam ranchägare kan tända en betesmark. Vad en ensam ranchägare inte kan är att samtidigt hålla kanterna på en brand på 300 acres, hålla utkik efter flygbränder på andra sidan vägen, köra en vattenbil och hålla koll på vädret. Så grannarna skriver upp sig för att komma. Medlemmarna delar på utrustning köpt för bidrag och gåvor, övar tillsammans, skriver en bränningsplan för varje brand och bemannar varandras bränningar. Sedan åker de hem och gör samma sak på nästa ranch.

Den första ordentliga genomgången av hur det fungerar kom från en enkät som John Weir vid Oklahoma State University gjorde 2012 tillsammans med Dirac Twidwell och Carissa Wonkka vid University of Nebraska. De skrev till alla 50 föreningar som då var aktiva i fem präriestater. Tjugosju svarade. Tillsammans hade de genomfört 1 094 kontrollerade bränningar på 472 235 acres sedan starten, den äldsta 1995. Vid en genomsnittlig bränning kom 8,7 medlemmar – någonstans mellan tre och femton. Varenda förening krävde en skriftlig plan. Det vanligaste skälet att bränna var varken boskap eller vilt, utan att döda en och stoppa den från att sprida sig.

Säkerheten, läst noga

Den som hör ”ranchägare som tänder eld” tänker först på branden som kommer lös. Enkäten frågade om just det. På de 1 094 bränningarna dog ingen och en person skadades lindrigt, enligt föreningen som rapporterade det av brännskador från hettan, ”främst på grund av oerfarenhet och att vi brände för nära stängslet”.

Flygbränder, gnistor som landar utanför linjen, inträffade vid ungefär var femte bränning. Det låter oroande tills man läser nästa resultat: samma frekvens hade uppmätts hos ett erfaret professionellt lag i samma region. Lagen räknar med dem. Det som avgör är om folket på plats släcker dem. Sexton bränder under perioden kom så långt ut att föreningen fick ringa efter hjälp utifrån, alltså 1,5 procent av bränningarna. Som jämförelse anger författarna 0,8 procent för federala myndigheter 2012. Föreningarnas största rymning omfattade 2 000 acres, myndigheternas största 21 000, och 72 procent av föreningarna hade aldrig haft en enda. När enkäten gjordes hade ingen riktat ett försäkringskrav mot någon av dem.

De siffrorna har den vanliga reservationen för självrapporterade data. Föreningarna räknade sina egna bränder, en svarsfrekvens på 54 procent lämnar utrymme för att de tystare grupperna haft sämre år, och 2012 är länge sedan. En separat enkät från Nebraska Prescribed Fire Council landade på 1,6 procent bränningar som krävde hjälp utifrån, vilket åtminstone tyder på att den äldre siffran inte var en slump.

I våras – båda sidor av grälet

I mars 2026 hade Nebraska den värsta brandsäsongen i sin statistik. I början av maj hade nästan en miljon acres brunnit, bland dem Morrill-branden i Panhandle, den största i delstatens moderna historia. Cottonwood-branden startade nära Maxwell och Brady den 12 mars och brände 129 253 acres i Dawson, Lincoln och Frontier innan den var under kontroll.

En del av förklaringen till att den stannade där den gjorde är att den sprang in i betesmarker som bränningsföreningar redan hade bränt. Medlemmar i South Loup Burn Association ryckte ut och arbetade bredvid de frivilliga brandkårerna. ”Det hade brunnit mycket mer om de inte hade dykt upp och hjälpt oss att stoppa den där vi gjorde”, sa den lokala brandchefen Jason Schneider till Flatwater Free Press. Tucker Thompson, ranchägare nära Gothenburg, ägnade fem år i början av 2000-talet åt att såga bort en på 400 acres med motorsåg och såg den komma tillbaka. Nu är han med i två bränningsgrupper. Han hjälpte till att hålla Cottonwood-branden trots att det var hans eget bete som brann.

Samma vecka växte Road 203-branden fram ur en kontrollerad bränning i Bessey Ranger District i Nebraska National Forest. Den var tänd av den federala skogsmyndigheten, inte av ranchägare, och enligt myndigheten förde kraftiga vindar en flygbrand över linjen mer än ett dygn efter att tändningen avslutats. Nästan 36 000 acres brann. En planerad bränning hade blivit en av säsongens största bränder, och kritikerna hade rätt att säga det. Becky Potmesil, som har ranch i västra Sandhills, sa att den som tänder en kontrollerad brand där ute ”är galen”. Sandhills är sand. När gräset är borta kan den blåsa bort.

Varför grannen betyder mer än brännaren

Varför samarbetet spelar roll är delvis fysik, och en studie från 2023 i PLoS ONE av Victoria Donovan, Dillon Fogarty och Dirac Twidwell satte siffror på det. Under extrema brandförhållanden kan glöd från en brinnande gräsmark tända nya bränder upp till 1,4 kilometer bort. Från gräsmark där enen håller på att ta över stiger avståndet till 4,3 kilometer. Från enskog når det 7. Dina enar är inte bara ditt problem. En ranchägare som håller sina marker öppna sitter ändå inom glödens räckvidd från grannen som inte gjorde det. Samma studie visade att flygbrändernas avstånd vid kontrollerad bränning var två till tre gånger kortare än vid en präriebrand i hård vind i samma skede av igenväxning. Du väljer dagen, och dagen gör en stor del av jobbet.

Det som håller en förening vid liv är människor snarare än pengar, enligt den hittills bredaste studien, publicerad 2025 i International Journal of Wildland Fire av en grupp ledd av Alison Deak. De räknade till mer än 140 föreningar i USA, och nya fortsatte att dyka upp i alla regioner 2020–2023. På Great Plains leds 93 procent av dem helt av frivilliga. Ledarna fick frågan vad som krävdes för att starta en grupp och vad som krävs för att hålla den vid liv. Stöd från myndighetspersonal var viktigt för 43 procent vid starten och för bara 30 procent på lång sikt. Motiverade markägare gick åt andra hållet, från 70 procent till 77.

Det är den sköra punkten. Det är också den hoppfulla. En bränningsförening är inte en myndighet med en budgetrad som kan strykas. Det är ett dussin människor som litar så mycket på varandra att de sätter eld på varandras mark. ”Gräsmarker kommer att brinna”, säger Daniel Mushrush, vars familj har drivit ranch i Flint Hills i sju generationer. ”Det kan ske på våra villkor eller på moder naturs.”

Källor

• Brianna Randall, ”Why Great Plains Ranchers Are Setting Fire to Their Own Land”, Reasons to be Cheerful, 21 september 2026 — https://reasonstobecheerful.world/great-plains-ranchers-prescribed-burns/
• J. Weir, D. Twidwell, C. L. Wonkka, ”Prescribed Burn Association Activity, Needs, and Safety Record: a survey of the Great Plains”, Great Plains Fire Science Exchange, 2015-6 — https://gpfirescience.org/wp-content/uploads/2022/05/PrescribedBurnAssocSurvey-1.pdf
• A. Deak, J. E. Fawcett, L. Quinn-Davidson, C. Adlam, J. R. Weir, J. Stackhouse, ”Burning from the ground up: the structure and impact of Prescribed Burn Associations in the United States”, International Journal of Wildland Fire 34(3), 2025 — https://doi.org/10.1071/WF24178
• V. M. Donovan, D. T. Fogarty, D. Twidwell, ”Spot-fire distance increases disproportionately for wildfires compared to prescribed fires as grasslands transition to Juniperus woodlands”, PLoS ONE 18(4): e0283816, 2023 — https://doi.org/10.1371/journal.pone.0283816
• Anila Yoganathan, ”Starting fires helped contain a Nebraska wildfire — and ignited another”, Flatwater Free Press / Grist, 15 maj 2026 — https://flatwaterfreepress.org/starting-fires-helped-contain-a-nebraska-wildfire-and-ignited-another/
• ”2026 Nebraska wildfires”, Wikipedia (brändernas storlek och datum) — https://en.wikipedia.org/wiki/2026_Nebraska_wildfires