Sprider sig vänlighet på riktigt? Tre studier, tre olika svar

Samarbete sprider sig faktiskt tre steg genom ett nätverk. Det klingar av inom två omgångar — och ett flöde av goda nyheter kan avhålla dig från att handla.

Det finns ett påstående man hör hela tiden i det här hörnet av internet, och vi har gjort det själva: gör något gott och det sprider sig vidare. En person hjälper en annan, den personen hjälper en tredje, och det fortsätter utåt. Det låter sant. Forskningen säger att det är sant, med förbehåll, och några av förbehållen går rakt emot hela tanken.

Börja med studien som gjorde påståendet rumsrent. År 2010 publicerade James Fowler och Nicholas Christakis en artikel i PNAS om det de kallade kaskader av samarbete. De använde laboratorieexperiment med allmänningsspel där deltagarna slumpmässigt omfördelades till nya grupper av främlingar varje omgång, så att ingen någonsin mötte samma person två gånger. Den designen spelar roll, eftersom den utesluter enkel gentjänst. Man kan inte betala tillbaka till någon man aldrig kommer att träffa igen.

Generositeten rörde sig ändå. Varje extra bidrag en person gav i första omgången tredubblades i praktiken under experimentets gång av andra deltagare som direkt eller indirekt påverkats att ge mer. Påverkan nådde tre steg bort — din vänlighet träffade en väns väns vän, och ingen av dem visste varifrån den kom.

Det är de goda nyheterna.

Det klingar av snabbt

År 2016 genomförde ett forskarlag lett av Yutaka Horita vid Hokkaido universitet ett kedjeexperiment med gåvor och 131 studenter. Varje deltagare kunde skänka pengar, som fördubblades för mottagaren, eller behålla dem. I en version av spelet fick de se vad personen uppströms hade valt. Upp till 45 beslut var, fördelat på fem parallella kedjor.

Samarbetet dök upp. Sedan dunstade det bort. Effekten var statistiskt säkerställd bara under den första omgången eller två och avtog stadigt därefter. En parallell version av spelet, där deltagarna i stället såg besluten hos dem nedströms och alltså hade sitt rykte i potten, låg stabilt genom samtliga omgångar. Genomsnittligt samarbete landade på 0,42 i kedjeversionen mot 0,62 i ryktesversionen.

Författarnas tolkning är svårare att smälta. Det tidiga samarbetet kom, menar de, från deltagare som redan var prosociala, inte från någon impuls att återgälda det man fått. Prosociala individer var ungefär 7,5 gånger mer benägna att samarbeta i kedjeversionen. Kedjan omvände ingen. Den hittade dem som ändå tänkte ge.

Delen som verkar baklänges

Milena Tsvetkova och Michael Macy genomförde ett stort onlineexperiment, publicerat i PLOS ONE 2014, som skilde på två mekanismer som annars brukar buntas ihop: att ta emot hjälp gör dig mer benägen att hjälpa någon annan, och att bara se andra hjälpa gör dig mer benägen att göra detsamma. Båda håller. Men de hittade också något som borde få den som driver en vägg av goda nyheter att tveka — att se utbredd generositet kan försvaga din känsla av att just ditt bidrag behövs.

Om alla redan hjälper till, varför då du? Ett flöde fullt av räddningar och insamlingar kan prata dig ur din egen lilla insats.

Vad det här ändrar för vår karta

Vi driver en karta där människor lägger upp saker de gjort för varandra. De tre studierna tillsammans är en varning om vad vi inbillar oss att kartan gör.

Den sprider något. Kaskadfyndet är robust och designen uteslöt de enkla förklaringarna. Men den sprider brett, inte djupt, och mest under de första omgångarna. Det fungerar bättre när den som handlar är synlig för någon vars omdöme hen bryr sig om, vilket talar för namn och grannskap framför anonyma räknare. En karta vars huvudbudskap är hur mycket gott som redan sker kan tyst åstadkomma motsatsen till vad den vill.

Så vi ska inte dölja de goda nyheterna — bara visa luckan bredvid dem. En förfrågan som fortfarande ligger obesvarad gör mer nytta än en berättelse om en som besvarades.

Inget av det här är avgjort. Fowlers och Christakis resultat har diskuterats i femton år, Horitas experiment vilade på 131 japanska studenter och låter sig kanske inte överföras, och onlineexperiment har de vanliga problemen med små och självvalda urval. Riktningen är ändå samstämmig nog att handla efter: vänlighet rör sig, den rör sig kortare än slagordet lovar, och det säkraste sättet att stoppa den är att övertyga folk om att saken redan är omhändertagen.

Vi följde betala-vidare-tråden ut ur labbet och in i en kaffekö i Florida i 378 kaffe betalade vidare – och varför generositeten krymper på vägen.

Källor: Fowler JH, Christakis NA, "Cooperative behavior cascades in human social networks", PNAS 2010; 107(12): 5334–5338 (doi:10.1073/pnas.0913149107). Horita Y, Takezawa M, Kinjo T, Nakawake Y, Masuda N, "Transient nature of cooperation by pay-it-forward reciprocity", Scientific Reports 2016; 6: 19471 (doi:10.1038/srep19471). Tsvetkova M, Macy MW, "The social contagion of generosity", PLOS ONE 2014; 9(2): e87275 (doi:10.1371/journal.pone.0087275).