Vad är rättvisa? Från Aristoteles till Rawls på 10 minuter

Distributiv, processuell, restorativ — rättvisa har många ansikten.

Vad rättvisa faktiskt kräver

Rättvisa är ett av de ord vi använder hela tiden och definierar inkonsekvent. Är det att få vad man förtjänar? Vad man behöver? Att behandlas av rättvisa procedurer oavsett utfall? Att kompenseras för skada? De är inte samma sak, och olika svar leder till radikalt olika sociala arrangemang. De viktigaste traditionerna delar upp rättvisa i: distributiv rättvisa (hur ska nyttigheter fördelas?), processuell rättvisa (vad gör en process rättvis?), vedergällande rättvisa och restorativ rättvisa.

Aristoteles: proportionalitet och förtjänst

Aristoteles distributiva rättvisekoncept i Nikomachiska etiken centreras kring proportionalitet: rättvisa fördelningar är de där var och en får i proportion till sin förtjänst eller sitt bidrag. Detta låter intuitivt men döljer en kritisk fråga: förtjänst mätt med vilken standard? Aristoteles eget svar var oupplösligt kopplat till hans klassantaganden. Ramverket är kraftfullt; innehållet i "förtjänst" förblir djupt omtvistat.

Rawls och okunnighetens slöja

John Rawls A Theory of Justice (1971) är förmodligen det mest inflytelserika verket i 1900-talets politiska filosofi. Rawls frågade: vilka rättvisepriniciper skulle rationella människor välja om de inte visste sin plats i det resulterande samhället — sin klass, sina talanger, sitt kön? Bakom "okunnighetens slöja" skulle folk välja: lika grundläggande friheter för alla; sociala och ekonomiska ojämlikheter är acceptabla bara om de gynnar de minst gynnade (differensprincipen). Om du inte vet om du föds rik eller fattig, designar du rättvisa institutioner ur varje position.

Förmågaansatsen: Sen och Nussbaum

Amartya Sen (Nobelpriset 1998) och Martha Nussbaum utvecklade förmågaansatsen som ett alternativ. Rättvisefrågan bör inte vara "hur mycket har folk?" utan "vad kan folk göra och vara?" Nussbaums lista (2006) över centrala mänskliga förmågor inkluderar: liv, fysisk hälsa, fysisk integritet, sinnen/fantasi/tanke, känslor, praktiskt förnuft, samhörighet, andra arter, lek och kontroll över sin miljö.

Varför rättvisa känns olika i olika kulturer

Tvärkulturell psykologisk forskning (Henrich, Heine, Norenzayan, 2010) har funnit att rättviseuppfattningar varierar avsevärt. I ultimatumspelsexperiment avvisar västerländska deltagare vanligtvis erbjudanden under ungefär 30 procent som orättvisa. Vissa småskaliga samhällen accepterar mycket lägre erbjudanden. Vad som räknas som rättvis fördelning är inte kulturoberoende.

Restorativ rättvisa i praktiken

Program för restorativ rättvisa — som för samman gärningsmän, offer och samhällen för att direkt ta itu med skada — har producerat bevis för minskad återfallsfrekvens och högre offertillfredsställelse. En metaanalys av Sherman och Strang 2007 fann att restorativa rättvisekonferenser minskade återfall i brott mot enskilda offer.

Vanliga frågor

Fråga: Vad är skillnaden mellan jämlikhet och rättvisa i fördelning?

Svar: Jämlikhet innebär att ge alla samma sak. Rättvisa innebär att ge folk vad de behöver för att nå jämförbara utfall — vilket kan innebära att ge mer till dem som börjar med mindre. Rawls differensprincip och förmågaansatsen är båda rättvisebaserade ramverk. De flesta fungerande rättvisesystem försöker balansera båda.

Fråga: Är Rawls' "okunnighetens slöja" en realistisk grund för att tänka om rättvisa?

Svar: Kritiker från flera håll har ifrågasatt den. Kommunitarister (Sandel) hävdar att det "obehindrade jaget" bakom slöjan är en fiktion. Libertarianer (Nozick) hävdar att resultatet kränker individuella rättigheter. Trots utmaningarna förblir okunnighetens slöja ett av de mest produktiva verktygen i politisk filosofi för att testa om en princip är genuint opartisk.

Nyfikna sinnen hör ihop. Hitta människor som ställer samma frågor på Good People Map.