Den som går emellan blir slagen i 3,6 procent av fallen

Av 337 personer som bara gick emellan i verkliga gatubråk på övervakningsfilm blev 12 slagna. Inga vapen, inga skallningar. Vad siffran betyder — och inte.

Alla har hört historien om de trettioåtta vittnena som såg Kitty Genovese dö och inte gjorde något. Den har stått i psykologiböckerna sedan 1968 och i tidningskrönikor sedan dess, oftast som bevis för att städer gör människor kalla.

Siffran var fel. Men den intressanta rättelsen gäller inte siffran.

Den fråga som räknas ihop

Ett halvsekel av forskning har frågat om en enskild människa hjälper mindre när andra står bredvid. I stort sett ja. Det ingen kunde svara på, eftersom svaret krävde riktiga nödsituationer och inte iscensatta, var den fråga den som ligger på trottoaren faktiskt ställer: kommer någon att hjälpa mig.

Richard Philpot och fyra kollegor gick och tittade efter. De fick tillgång till övervakningsfilm från kameror i centrala Amsterdam, Kapstaden och Lancaster och kodade 219 aggressiva händelser. I nio fall av tio gick minst en förbipasserande emellan, och hjälpen kom oftast från fler än en. Arbetet publicerades i American Psychologist i januari 2020.

Laboratorieresultatet var inte fel. Det svarade på en annan fråga, och den andra frågan är inte den som betyder något när det är du som ligger ner.

Frågan ingen hade ställt

Sedan kommer invändningen som varje förnuftig människa reser härnäst, och det är därför många av oss tvekar. Visst. Någon hjälper oftast. Vad händer med den personen?

Den studien finns också, och den är den nyttigare av de två. Lasse Suonperä Liebst, Philpot, Mark Levine och Marie Rosenkrantz Lindegaard publicerade den i Psychology of Violence 2020, utifrån samma filmarkiv. Av 1 225 råklipp behöll de 219 som uppfyllde kriterierna — innerstad, minst två parter, tillräcklig bildkvalitet för att koda beteende bildruta för bildruta. Att koda film för hand tar tid, så de tog slumpvis 93 av dem och kodade varje ingripande person: 417 stycken. Som jämförelsegrupp kodade de 636 personer som var på plats och höll sig utanför.

Av de 417 skilde de ut 337 som enbart dämpade konflikten — inga knuffar, inga egna slag, inget en kamera kunde tolka som att de tog parti. Tolv av de 337 skadades fysiskt. Det är 3,6 procent.

Bland de 602 oinblandade som modellen kunde jämföra dem med skadades exakt en person. Noll komma två procent.

Att gå emellan höjer alltså risken. Statistiskt säkerställt, och med en faktor på ungefär arton. Den höjer den från nästan ingenting till nästan ingenting.

Vad skadan bestod i

Det här är delen som ändrade hur jag läser siffran. Av de tolv var sex ett enda slag och fem knuffar. Inga skallningar. Ingen angreps liggande. Inget vapen förekom i något av de nittiotre klippen.

Bilden de flesta av oss bär på när vi föreställer oss att kliva in i ett gatubråk — upptrappningen, det som dras upp ur fickan, ambulansen — finns inte i materialet. Det som finns i materialet är en knuff.

Två saker som inte förutsade risk

Forskarna väntade sig att det skulle vara farligare att gå emellan i ett våldsamt bråk än i ett skrikande gräl. Det var det inte. Oddskvoterna låg runt ett, och bayesfaktorn hamnade på 4,79 till förmån för inget samband alls: materialet var ungefär fem gånger mer förenligt med att allvarlighetsgraden saknar betydelse än med att den har det.

Antalet närvarande personer förutsade inte heller risken.

Det som förutsade den var tillhörighet. Var du kopplad till någon av de inblandade — vän, partner, någon ur samma sällskap — var oddsen att bli slagen ungefär fem och en halv gång högre. I absoluta tal satte modellen 5 procent för de kopplade mot 2 procent för alla andra, och författarna tillägger att de 2 procenten inte går att skilja från noll.

Det betyder att främlingen som går fram och kompisen som redan stod där inte befinner sig i samma situation. I nyhetsrapporteringen är de en historia. I materialet är de två.

Där jag saktar ner

Kön visade sig som prediktor, med män oftare skadade, oddskvot 3,82. Men bayesfaktorn var 1,54, och författarna skriver rakt ut att data vid det värdet inte kan skilja hypotesen från dess frånvaro. Ett fynd på papperet, inte mycket mer. Risken varierade också mellan städerna: högre i Lancaster än i Amsterdam, medan Kapstaden inte gick att skilja från någondera. Tre städer och nittiotre klipp är ingen grund för att säga något om länder, och studien försöker inte heller.

Hela undersökningen beskriver en smal situation — en offentlig konflikt, i en stadskärna, framför en kamera, där den som går emellan dämpar. Bakom en stängd dörr säger den ingenting alls. Inte heller om en kniv som redan syns, eller om någon som följs efter i tysthet i stället för att skrikas åt. Och 3,6 procent är ett faktum om trehundratrettiosju personer. Det är inget faktum om dig, en tisdag, utanför en viss krog.

Varför det här hör hemma på en karta över goda gärningar

Nästan ingenting som registreras på Good People Map är ett slagsmål. Det är skjuts till flygplatsen, en borrmaskin över staketet, någons katt återfunnen klockan två på natten av en granne som inte behövde gå ut.

Kopplingen är inte våldet. Det är räkneövningen som pågår under alltihop, i de två sekunderna innan någon bestämmer sig — den tysta uppskattningen av vad det här kommer att kosta mig. Den uppskattningen är nästan alltid för hög. Värt att veta att den förblir för hög även i versionen med skriken.

Källor: Philpot, R., Liebst, L. S., Levine, M., Bernasco, W. & Lindegaard, M. R. (2020). Would I be helped? Cross-national CCTV footage shows that intervention is the norm in public conflicts. American Psychologist, 75(1), 66–75. Liebst, L. S., Philpot, R., Levine, M. & Lindegaard, M. R. (2020). Cross-national CCTV footage shows low victimization risk for bystander interveners in public conflicts. Psychology of Violence, doi:10.1037/vio0000299.