Tusen personer fick se Rokia. Effekten fanns inte där.

Insamlingens mest citerade regel säger att ett namngivet barn slår en statistik. En förregistrerad replikation med 1004 deltagare hittade ingen effekt alls.

Alla som arbetat med insamling får lära sig samma sak tidigt. Säg inte att niohundratusen människor svälter. Säg att Rokia är sju år, bor i Mali, och att dina pengar blir mat till henne.

Lärdomen har ett namn — effekten av det identifierbara offret — och ett spår tillbaka till Karen Jenni och George Loewenstein 1997. Sin mest citerade demonstration fick den 2007, när Deborah Small, Loewenstein och Paul Slovic körde en serie experiment med riktiga pengar och hittade något underligare än effekten själv. Att lära människor om skevheten rättade inte till den. De som fått veta att ett enskilt namngivet barn drar hårdare i hjärtat än en statistik gav helt enkelt mindre till Rokia. De började inte ge mer till statistiken. Att förklara skevheten gav mindre välgörenhet totalt, inte bättre riktad välgörenhet.

Resultatet är obehagligt på riktigt, och det är en del av förklaringen till att det spred sig så väl. Det citeras i insamlingshandböcker, i argument inom effektiv altruism, på seminarier om pressetik. Jag har själv använt det i samtal om hur den här sajten ska beskriva människorna på den.

2023 gick tre forskare tillbaka och kontrollerade.

Vad replikationen gjorde

Maximilian Maier vid University College London publicerade tillsammans med Yik Chun Wong och Gilad Feldman vid Hongkongs universitet en förregistrerad replikation med utvidgning i Collabra: Psychology. De rekryterade 1004 amerikanska deltagare, vek ihop studie 1 och studie 3 från originalet till en enda design, och korsade tre sätt att presentera offret — identifierat, statistiskt eller bådadera — mot att få veta om skevheten eller inte.

Resultatet, i deras notation: η² = .000, med 95-procentigt konfidensintervall [.000, .003]. På vanlig svenska: ingen effekt av det identifierbara offret. Inte en mindre effekt än 2007. Inte en som dyker upp i vissa betingelser. Ingenting mätbart, vid en urvalsstorlek stark nog att fånga en effekt på 0,012.

Resultatet om avskevning uteblev också, vilket följer — man kan inte ta bort något som inte finns.

De hade gått in misstänksamma. Innan de körde något gjorde de om analysen av den befintliga metaanalysen på området, Lee och Feeleys från 2016, med robusta bayesianska metoder som tar hänsyn till publikationsbias. Omanalysen tydde på att litteraturen var uppblåst: studier som hittade effekten blev publicerade, medan de som inte gjorde det stannade i byrålådan.

Den del de flesta hoppar över

Författarna lade in en begränsning i sitt eget abstract, och den är allvarlig. Deras deltagare gav hypotetiska gåvor. Small och kollegor betalade 2007 sina deltagare för en uppgift och bad dem sedan skänka bort riktiga intjänade pengar.

Det är ingen liten skillnad. Pengar man faktiskt förlorar beter sig annorlunda än pengar på en skärm. Forskargruppen från 2023 säger det rakt ut och efterlyser en välfinansierad replikation med riktiga gåvor, upplagd som registered report, helst i samarbete med dem som föreslog effekten från början. Den sista satsen är motsatsen till tonen i replikationsbråk i allmänhet.

Den ärliga sammanfattningen når alltså inte ända fram till "effekten av det identifierbara offret är påhittad": ett påstående som lärts ut som avgjort i ett kvarts sekel har nu ett stort och väl genomfört test emot sig, och ett gott skäl att tro att det testet inte är sista ordet.

Skalokänslighet, som är värre

Maier och kollegor erbjuder en annan läsning. Kanske gav människor aldrig mer till det enda namngivna barnet. Kanske misslyckades de med att ge mer till de många.

Omformulerat så slår inte ett ansikte en siffra; vår reaktion rör sig knappt vare sig siffran är ett eller niohundratusen. Vänd på effekten och en kuriositet om berättande blir något dystrare, om formen på mänsklig uppmärksamhet.

Jag vet inte vilken läsning som stämmer. Det gör för närvarande ingen annan heller.

Vad vi gör med det här

Inte särskilt mycket, med en gång, och det är just min poäng till den som driver en liten insamling och nu undrar om hela upplägget vilar på ingenting.

Att berätta om en enskild människa är fortfarande rätt sak att göra, av skäl som inte har med gåvopsykologi att göra. Det är mer sant. En siffra beskriver ett tillstånd; en människa beskriver ett liv, och de vi ber dig hjälpa på den här kartan är individer oavsett om det ger mer pengar. Det som ändras är hur säkert någon kan säga att berättelsen fungerar bättre. Den meningen behöver ett "förmodligen" framför sig nu.

Det finns en vana värd att låna från Maiers grupp, skild från vad de kom fram till. De förregistrerade vad de väntade sig, publicerade data och kod, bjöd in originalförfattarna, och skrev in svagheten i sin egen design i abstractet i stället för i fjärde stycket av diskussionen. Vad effekten av det identifierbara offret än visar sig vara: så vill man att den ska avgöras.

Källor: Maier, M., Wong, Y. C., & Feldman, G., "Revisiting and Rethinking the Identifiable Victim Effect: Replication and Extension of Small, Loewenstein, and Slovic (2007)", Collabra: Psychology 9(1), 2023, doi 10.1525/collabra.90203, data och kod på osf.io/n4jkh. Originalet: Small, D. A., Loewenstein, G., & Slovic, P., "Sympathy and callousness", Organizational Behavior and Human Decision Processes, 2007. Omanalyserad metaanalys: Lee & Feeley, 2016. Läst 9 september 2026.

Effekten så som den brukar berättas, med siffrorna från sekundärlitteraturen, finns i vår tidigare text Ett barn rör dig mer än åtta.