Dunbars tal kom tillbaka som allt mellan 2 och 520

Hundrafemtio relationer, satta av neocortex storlek. En omräkning 2021 på samma primatdata gav 16, 42, 69 och 109.

Du har stött på talet 150. Det dyker upp i managementböcker som förklarar varför ett företag bör delas vid en viss storlek, i texter om varför en by känns annorlunda än en förort, och överallt i designanteckningarna till mjukvara byggd för gemenskaper. Hundrafemtio stabila relationer, ett tak som sägs sättas av den mänskliga neocortexens storlek.

Skatteverket byggde en gång om sin kontorsorganisation för att hålla sig under gränsen. Exemplet kommer från den artikel som senare plockade isär talet.

2021 gjorde tre forskare i Stockholm om den ursprungliga uträkningen. De fick 16. De fick också 42, 69 och 109, beroende på vilken statistik som användes och vilket hjärnmått som gick in i den. Konfidensintervallen sträckte sig från omkring 2 till 520.

Var talet kom ifrån

Robin Dunbars argument från 1992 och 1993 var elegant nog att resa längre än de flesta fynd i hans fält. Hos primater följer neocortexens relativa storlek storleken på den grupp arten lever i. Större tänkande lager, större flock. Dra en linje genom primaterna, hitta var människan hamnar, läs av gruppstorleken. Svaret landade nära 150 och blev kvar där i trettio år — genom Gladwell, genom tusen bloggposter, och in i planritningen för en svensk myndighet.

Elegans är inte bevis, däremot utmärkt för citeringar. Omräkningen 2021 noterar i en fotnot att Dunbars ursprungsartikel då passerat 2 500 citeringar på Google Scholar.

Vad omräkningen gjorde

Patrik Lindenfors, Andreas Wartel och Johan Lind publicerade ”'Dunbar's number' deconstructed” i Biology Letters i maj 2021. Inget nytt experiment. De tog samma logik, bättre hjärndata från primater — volymer medelvärdesberäknade från tre källor, sedan hela analysen om igen med enbart den mest omsorgsfullt insamlade av dem — och dagens fylogenetiska statistik, och frågade vilket tal som faller ut.

Sex tal föll ut: två statistiska familjer, tre val av vad i hjärnan som skulle mätas. De bayesianska modellerna gav 69,2, 108,6 och 79,8. Minstakvadratmodellerna gav 16,4, 42,0 och 23,6. De 95-procentiga konfidensintervallen låg på 3,8–520,0 för den första familjen och 2,1–336,3 för den andra.

En detalj i resultatdelen betyder mer än rubriken och citeras mindre. Det här är skattningar av genomsnittlig gruppstorlek, inte av en övre gräns — och det gällde Dunbars 150 också. Författarna påpekar att den som verkligen vill ha ett tak ur den här sortens resonemang får läsa av toppen av konfidensintervallet, och att de topparna ”indicate upper limits far exceeding 150 in almost all cases”.

Slutmeningen är inte hedgad: ”'Dunbar's number' is a concept with limited theoretical foundation lacking empirical support.” Meningen innan skriver de att de hoppas, ”om än förgäves”, att artikeln sätter punkt för talets användning i vetenskapen och i populärmedia.

Det som brukar falla bort

Ett konfidensintervall från två till femhundra är inte en upptäckt om mänsklig social förmåga. Ingen har visat att du kan hålla ordning på 500 vänner. Vad intervallet beskriver är metoden: ta en art, placera den på en regressionslinje byggd av andra arter, och osäkerheten du ärver är bred nog att resultatet blir förenligt med nästan vilket svar du än ville ha från början.

Det fäller härledningen, inte iakttagelsen.

För 150 kom inte bara från den linjen. 2003 räknade Hill och Dunbar julkort — vilka folk faktiskt skickade till, och hur många som bodde i de mottagande hushållen. Den maximala nätverksstorleken låg i snitt på 153,5. Räknat på enbart de personer avsändaren uttryckligen haft kontakt med: 124,9. Julkort är ett underligt mätinstrument och studien har sina egna svagheter, men den mäter beteende i stället för att extrapolera från hjärnvävnad, och den hamnade ungefär på samma ställe.

Trettio år av populärskrivande har smält samman två frågor till en. Beskriver något kring 150 ett verkligt tak i mänskliga nätverk? Och går det taket att räkna fram ur storleken på ett hjärnområde? Stockholmsartikeln besvarar den andra frågan. Inte den här vägen. På den första pekar den mot andra forskare som mätt mänskliga gruppstorlekar och rapporterat en bred spridning av andra tal, vilket är svagare mark än sammanfattningens tonläge antyder.

Varför det spelar roll om du bygger något

Den praktiska nyttan med Dunbars tal har alltid varit tillstånd att sluta. Ett team når 150, alltså delar man det. En grannskapsgrupp kommer dit och någon startar en andra. Talet fattar beslutet och ingen behöver vinna en diskussion.

Går talet inte att härleda är genvägen borta. Kvar finns den äldre och långsammare metoden: titta på det du byggt. En grupp där folk slutat känna igen varandras namn är för stor, oavsett om den har 80 medlemmar eller 300. En grupp där samma fyra personer gör allt har ett helt annat problem, och inget medlemsantal varnar dig för det.

Vi håller en karta över goda gärningar; den har inget optimalt antal prickar per ort. De områden som fungerar är de där någon lägger märke till att en främling behöver hjälp. Ingen har dragit en regressionslinje genom det.

Källor: Lindenfors, P., Wartel, A., & Lind, J. (2021). 'Dunbar's number' deconstructed. Biology Letters, 17(5), 20210158 — siffror och citat hämtade ur sammanfattningen, resultatdelen och tabell 1. Hill, R. A., & Dunbar, R. I. M. (2003). Social network size in humans. Human Nature, 14(1), 53–72.