Låt folk ta i stället för att ge, och andelen som ger faller från 71 till 10 procent. Människorna ändrades inte. Menyn gjorde det.

List (2007): 71 procent av studenterna gav till en främling. Lägg till möjligheten att ta, och 10 procent ger. Ingen ändrades, bara menyn. Vad det betyder för att mäta vänlighet.

Våren 2005 satt studenter vid University of Maryland i två rum utan kontakt med varandra. Alla i båda rummen fick fem dollar. De i rum A fick fem till, och en instruktion: du får ge vilken del som helst av de extra fem dollarna, i steg om femtio cent, till en främling i rum B. Ingen skulle någonsin få veta vem som gav vad.

Sjutton av tjugofyra gav något. Den genomsnittliga gåvan var 1,33 dollar, ungefär en fjärdedel av potten. Det är diktatorspelet, och det är resultatet som står i läroböckerna: de flesta delar med sig, även när främlingen är anonym och ingen tittar.

John List, ekonomen som drev studien, ändrade sedan en enda rad i instruktionen.

Ett extra alternativ

I den andra versionen var allt identiskt, utom att menyn nu gick från minus en dollar till plus fem. Diktatorn kunde fortfarande ge upp till fem dollar. Hen kunde också ta en dollar från främlingen i rum B.

Andelen givare föll från 71 till 35 procent. Sexton av fyrtiosex gav över huvud taget något. Medianvalet var noll.

I den tredje versionen var menyn symmetrisk: ta upp till fem, ge upp till fem. Fem av femtio gav något. Tio procent. Medianvalet var att ta 4,50 dollar, vilket betyder att minst halva rummet tog fyra och en halv dollar eller hela femman. Utfallet för främlingen var i snitt minus 2,48 dollar.

Ingenting hos människorna hade ändrats. Bara listan över tillåtna handlingar.

Alla tog inte allt

Även i den symmetriska versionen, där det var lika lätt att ta hela femman som att kryssa i en ruta, föll rummet inte ihop i rent egenintresse. Många tog. Några tog ingenting. Ett fåtal gav fortfarande. Lists egen sammanfattning: deltagarna väljer inte genomgående det mest själviska utfallet, oavsett vilka handlingar som står på menyn. I en fotnot noterar han också att nästan dubbelt så många tog hela femman när fem var tillåtet som tog hela dollarn när bara en var tillåten. Den moraliska kostnaden för att ta finns, men för de flesta studenter låg den någonstans under fem dollar.

Den fjärde versionen gjorde pengarna intjänade i stället för utdelade. Före fördelningen tillbringade alla i båda rummen trettio minuter med att sortera och kuvertera ett välgörenhetsutskick. Rum A fick veta att de tjänat tio dollar, rum B fem. Sedan den symmetriska menyn igen.

Två tredjedelar av diktatorerna valde nu den neutrala punkten. Varken gav eller tog. Bara tretton av fyrtiosju tog något. Diktatorerna behandlade pengar de arbetat för annorlunda än pengar som ramlat ner från himlen, och priset för att ta steg.

Vad spelet egentligen mätte

Lists artikel, publicerad i Journal of Political Economy 2007, hade ett smalare mål än mänsklig godhet: en tolkning. I tjugo år hade givandet i diktatorspel lästs som en direkt avläsning av sociala preferenser. Folk delar för att de bryr sig om rättvisa, och här är siffran.

Men om en preferens är en preferens borde ett tillägg som ingen tvingas välja inte flytta den. Den flyttade från 71 till 10.

Lists förklaring går via sociala normer. I standardspelet har en auktoritet just räckt dig pengar och frågat om du vill dela med dig. En nolla ser ut som ren girighet. I spelet med möjlighet att ta sitter nollan mitt i menyn. Den blir ett anständigt, neutralt val, och diktatorn har nu vad List kallar moralisk rätt att ge ingenting. Förutom att begränsa vad folk kan göra talar menyn om vilken norm som gäller.

Nicholas Bardsley hade hittat samma mönster oberoende, med en annan design, och de två artiklarna citeras oftast tillsammans.

Bilden från hundra experiment

Christoph Engels metastudie från 2011 slog ihop mer än hundra diktatorspelsexperiment. I genomsnitt gav diktatorerna 28 procent av kakan. Men genomsnittet döljer formen: en tredjedel gav ingenting, ungefär var sjätte delade exakt på mitten, och var tjugonde gav bort allt.

"Folk delar med sig ungefär en fjärdedel" är sant i genomsnitt och värdelöst för en enskild person. Vem som ger, och hur mycket, beror på vem som tittar, om pengarna är intjänade och, som List visade, vilka handlingar blanketten tillåter.

Varför det spelar roll utanför kartan

Good People Map registrerar gärningar i en värld som påminner mycket om Lists tredje rum. Ingen räcker dig en pott och ber dig dela. Att ta, i dess milda vardagsformer att inte stanna och inte lägga märke till, står permanent på menyn och kostar ingenting. I den världen är laboratoriets 71 procent inte utgångsläget. Tio procent är närmare. Engels tredjedel som ger ingenting är närmare ändå.

Det är det som gör de registrerade gärningarna värda något. En granne som fått hjälp där hjälpen var frivillig och obevakad är ett annat slags faktum än en dollar som skjutits över en laboratorieskärm. Det är det faktum experimentet försökte mäta, och misslyckades med.

För den som bygger en plats där människor hjälper varandra, oss inräknade: alternativen du lägger framför folk ändrar vad de gör, mycket mer än någon affisch om vänlighet. Gör den hjälpsamma handlingen till standardvalet, det som inte kräver något hjältemod. Och för den som läser nästa rubrik om hur generösa människor är: fråga hur menyn såg ut.

Källor

• List, J. A. (2007). "On the Interpretation of Giving in Dictator Games." Journal of Political Economy, 115(3), 482–493. Tabell 1: Baseline (24) 0,71 positiva bud, medel $1,33; Take($1) (46) 0,35, median $0, medel $0,33; Take($5) (50) 0,10, median −$4,50, medel −$2,48; Earnings (47) 0,06, 66 procent i neutralpunkten, 13 av 47 tog. Fotnot 6 om att ta $5 mot $1. University of Maryland, våren 2005. voices.uchicago.edu (PDF)
• Bardsley, N. (2008). "Dictator game giving: altruism or artefact?" Experimental Economics, 11(2), 122–133.
• Engel, C. (2011). "Dictator games: a meta study." Experimental Economics, 14(4), 583–610. Medelgåva 28,35 procent; 36,11 procent ger ingenting; 16,74 procent delar lika; 5,44 procent ger allt. Max Planck-preprint 2010/07
• Kahneman, D., Knetsch, J. L. & Thaler, R. H. (1986). "Fairness as a Constraint on Profit Seeking." American Economic Review, 76(4), 728–741. Tre fjärdedelar valde lika delning av hypotetiska $20.
• Forsythe, R., Horowitz, J. L., Savin, N. E. & Sefton, M. (1994). "Fairness in Simple Bargaining Experiments." Games and Economic Behavior, 6(3), 347–369.