Tusentals goda människor
redan nära dig

Hur Önskemål och Good People Map kom till — den riktiga historien

Hur Önskemål och Good People Map kom till — den riktiga historien Det är egentligen två historier. En för Önskemål, en för Good People Map. Jag berättar dem som de var. Den första. För länge sedan körde jag till Jönköping för att ta körkortet. Det var långt. Där fanns ett fiskecamp jag ville titta på, djupt inne i skogen. Verkligen djupt — kanske tjugo minuter med bil från närmaste samhälle, bara granskog och småsjöar med röding runt om. Bara träd. Jag åkte med en man som satt bredvid mig medan jag övade inför uppkörningen. Vi körde till campen, parkerade vid en sjö, skulle åka vidare. Han bredvid mig sa: backa, så åker vi åt det hållet. I bilen låg saker som täckte bakrutan. Jag backade. Bang — i en strålkastare på en annan bil som stod där. En kvinna hade kört genom skogen, parkerat, gått ut för att kissa. Jag stannade kvar och väntade på henne. När hon kom blev hon skrikande arg. Sedan ringde hennes man och sa till henne i telefonen: håll käften, kvinna. Om han stannar kvar och ger dig sina uppgifter — då ska du vara glad. Försäkringen löser det. Jag minns den historien länge efteråt. Skogen. Att vi var helt ensamma där, en olycka, ingen runt om. Och hur konstigt det var att det inte fanns något enkelt sätt för henne att be om hjälp eller hitta vittnen — bara hopp och tur. Den historien blev grunden till Önskemål.se — en plats där man i Sverige kan hitta hjälp eller erbjuda hjälp. En enkel uppdragsmarknad. Betala för en tjänst eller tjäna pengar genom att lösa någon annans uppdrag. BankID-verifierat, säker betalning. Det är ett betalt verktyg för Sverige. Den andra historien. Några år senare körde jag familjen från Lichófusch mot Filipstad. Jag skrev "Filipstad" i Google Maps och navigatorn visade en sträcka som verkade kort. Vi åkte. Bara skog. Skog, skog, skog. Det började bli mörkt, det var vinter, snö på vägarna. Djur sprang ibland i kanten av strålkastarljuset. Nästan inga hus. Bara enstaka, vid enskilda vägar. Vi närmade oss en plats där vägen sluttar nedåt. Jag sa att jag är rädd att åka ner. Familjen sa: navigatorn säger att vi är i Filipstad om tre minuter. Jag tryckte lätt på gasen. Bilen gled direkt. Under snön var det is. Solid is, bara pudrad med snö. Bilen gled ner i en ravin mellan två vägar. Bakom oss is. Framför oss is täckt av snö. Jag försökte gasa framåt. Inget. Bakåt. Inget. Bilen rörde sig inte. Bara is. Jag gick ut för att kolla bakkameran. Underskattade hur halt det var. Föll hårt och vred ur min vänstra axel. Jag hade nyss opererat den högra. Och nu föll jag på den vänstra och vred ur den. Smärtan var fruktansvärd. Jag fick själv lägga axeln på plats. Satte mig i bilen. Ingen signal. Inget gick att ringa. Ingen bärgare. Det enda numret som gick fram ibland var 112. Min fru var i chock. Barnet uppförde sig lugnt men alla var stressade. Mina händer började skaka av stress. Jag förstod att vi var femton, tjugo minuter från närmaste samhälle och att vi inte kunde komma därifrån själva. Batteriet i telefonen minskade. Det blev kallt i bilen. Vi lyckades till slut nå polisen genom 112. Förbindelsen bröt hela tiden. Polisen ringde en bärgare. Bärgaren kom. Kunde inte dra oss. Åkte tillbaka efter kedjor. Kom tillbaka med kedjor på hjulen. Med stor möda fick han ut oss. Och precis när han släppte ner oss på marken — exploderade hans egna däck. Hans bärgningsbil välte på sidan. Tack och lov att vi nådde 112. Då, sittande i den bilen, tänkte jag: Tänk om jag bara kunde skriva i en chatt. Vilken chatt som helst. Och någon i närheten skulle se det. En granne med traktor, någon i ett av de få husen, någon. Även om signalen bröt — om någon redan hade sett meddelandet, så skulle hjälpen vara på väg. Inte 112. Inte bärgaren från staden. Bara en granne 3 km bort som vet att jag sitter fast. Det fanns inget sådant. Önskemål var bra för Sverige, men det är en betald tjänst. För nödhjälp mellan grannar — något som måste finnas för alla, även de utan pengar — behövdes något annat. Så jag byggde Good People Map. Ett år senare, kanske ett och ett halvt, började det ta form. En karta där grannar hjälper grannar — globalt, inte bara Sverige. Och just den funktionen — SOS som når verifierade grannar inom 10 km — bestämde jag att den måste vara nästan gratis för alla. Inte premium. Inte låst bakom en betalning. Bara där, för den som behöver den. Verifieringen kostar en symbolisk summa (ungefär en krona genom rabattkod), bara för att hålla botar borta. Inte för att tjäna pengar. Två historier. Två tjänster. En idé: Det ska finnas ett sätt för människor att hitta varandra när det behövs. — Serguei